våld på film jag gillar

SPOILERVARNING: Om du INTE sett filmen Inglourious Basterds, läs inte nedanstående. Viktiga händelser i filmen avslöjas!

Efter ett snart ettårigt förhållande gick jag och kärleken på vår första bio-dejt i fredags. Vi valde med omsorg ut det mest romantiska vi kunde komma på att se, och valet föll förstås på nya Quentin Tarantino-rullen Inglourious Basterds. En krigsrulle där en hemlig trupp kallad "the Basterds" pumpade nazister fulla med kulor under andra världskriget. Ibland slog de ihjäl nassarna med basebollträ. Eller försökte spränga dem. Eller skalpera dem. Eller kötta in en kniv i nacken på dem. Skitmysig rulle, bland det bästa jag sett på länge. Vi höll handen och fnissade tillsammans när Hitler fick ansiktet sönderpepprat av en kulspruta. Hehe.

Och nä, jag är inte det minsta ironisk. Det var rått och skadat på Tarantino-vis, och alldeles alldeles underbart. Humorn lurar hela tiden runt hörnet, på nåt sätt blir det lite fnittrigt när blodet flyter. En film i filmen handlar om ett tapper tysk soldat som skjutit ihjäl hundratals judar ensam från ett torn. Han bara sitter där, matar kulor och de anfallande judarna stupar på löpande band. Knall och fall hela hela filmen. Det är så dumt att det blir roligt. Och en sån grej som att mörda Hitler på film. Att skita i historieskrivningen och passa på att ta ihjäl karln på duk bara för att det går är ju ett oerhört egensinnigt grepp som bara osar tillfredställelse. Quentin Tarantino alltså. Vilken kille.

Skådespelarinsatserna var suveräna, den onda hypernazisten Hans Landa spelad av österrikaren Christoph Waltz spred en känsla av avsky kring sig som var tjockare än marmelad. Den ende som inte övertygade var Brad Pitt. Han mest bara var Brad Pitt som talade med en konstig röst och var rolig på Brad Pitt-vis. Men en Brad Pitt på sparlåga är ändå bättre än många riktigt usla skådisar som ger allt.



Summa kardemumma: fem av fem toasters.