the rise and fall of Algot Johanssons AB

När jag och klassen var i Lycksele på reportageresa hann jag, förutom tatueringsinslaget, med att göra en kort tillbakablick på det historiska Lycksele. Närmare bestämt på den textilindustri som en gång var levande i staden, men som nu knappt ens är ett minne. Hade egentligen velat göra ett mycket mer omfattande inslag, men tid och deadlines och nya projekt och sånt, ni vet. Påannons och avannons är skrivna till en dedikerad Lycksele-sändning vi gjorde internt på skolan. Min nyårskaramell till er, och mitt nyårslöfte är att göra massor med mer radio av det dokumentära slaget.

PÅA
Lycksele var en av tre orter i Västerbotten där textiljätten Algot Johanssons AB öppnade fabrik under sjuttiotalet, och tittar man noga ser man vilka spår det satt i staden. Idag är det inte många som minns att Sverige haft sin egen textilindustri, än mindre att Algots var det största textilföretaget i landet. Innan sjuttiotalets slut, hade hela Algots koncern gått omkull, utkonkurrerade av billiga importvaror, och fabriken i Lycksele fick läggas ned. Eleonora Jonsson arbetade som sömmerska hos Algots, och var en av de som var med från början till slut.

Algots Lycksele by ordström

AVA
Reporter i inslaget var Elenor Nordström. Låten vi hörde var Säg Algots det räcker, med proggbandet Nynningen från 1976.

tankar om att rädda världen, så småningom

Min vapendragare Johan, 29:
- Alltså, jag tänker på mig som Jesus. Han uträttade storverk först efter tretti.

simma lugnt i det nya året

saker som de flesta av oss känner igen men som medeltidsmänniskan inte ens skulle kunna föreställa sig #1

Att tröttsliten vakna på Kustbussen med skavande mp3-lurar i öronen och inse att man inte alls är på en Simian mobile disco-spelning.

att vara min brors syster

- Jag brukar försöka det med olika gafflar, se om jag kan få in min kind mellan piggarna...

True story. Dessvärre.

förlikar mig med fluffet

Min mor är en bullmamma. En baka-liten-kaka-mamma. Som gärna göder sina barn med diverse sötsaker, som sedan sätter sig som ett blädderbart fluff runt midjan. Nu var det länge sedan jag mumsade på hennes fika. Men en era jag trodde var över har denna jul återuppstått.

Min mor har upptäckt veganhyllan. Mjölkfritt margarin och havregrädde-hyllan. Gräddiga mjukfluffiga ingredienser från det vegetabiliska riket. Och hon har upptäckt att det går precis lika bra att använda dessa ingredienser till russinkakor, saffransbullar och knäck.

Det är ju fullkomligt ljuvligt och jätterart på fler än ett sätt. Men jag kommer att bli tjock. Fett med tjock. Sfäriskt tjock. Jag kommer att kunna håna planeten jorden, så rund kommer jag bli. Det kommer att ske, så det är lika bra att jag bara förlikar mig med tanken och låter det hända. "Ske mig, så som du har sagt" tänker jag, och tar en kaka till. Nom nom nom nom.

sista jullovet någonsin, är det tänkt

Dagens jullunch blev en tydlig markör: Tre av fyra terminer är avklarade. Check.

Lycksele Ink

Radioklassen åker varje år på reportageresa till en mindre ort för att leta upp spännande grejer att förvandla till radio. I år var målet Lycksele. Kliade min skalp och klurade på vad jag skulle hitta på. Kom på att Marty gjort flertalet av sina tatueringar där. Mer eller mindre på skämt skickade jag ett sms till den rikligt tatuerade man som är mig närmast. Skrev nåt i stil med "Äh. Vafan. Jag bokar en tid hos tatueraren i Lycksele och bandar skiten, så är jag hemma sen." Till svar fick jag en närmast lyrisk och osammanhängande sörja ord, och jag insåg att det här inte var ett läge jag ville backa ur. Jag fortsatte sprida ryktet om min plan för att inte kunna ta tillbaka, och en halvtimma senare var tiden bokad. Vips, bara sådär. Jag hann knappt reagera. Kvällen innan ritade jag motivet. Resten finns på band. Påan är till ett Lycksele-special vi sände på Strömbäck i onsdags. Enjoy.

PÅA
I tv-serier som Miami Ink verkar livet som tatuerare vara glammigt, välbetalt och fullt av kändisar som står på kö för att bli gaddade. Men istället för att åka till en solgassande amerikansk storstad för att göra en tatuering, gjorde vår reporter Elenor Nordström något helt annat. I ett vintervitt Lycksele, en norrländsk inlandskommun med drygt tolvtusen invånare, knackade hon på hos tatueraren Ingemar Emmoth.


Lord Emmoth tattoo Lycksele by ordström

ekonomikurs med elenor

Det finns de som undrar hur jag lyckas med att aldrig bli sådär riktigt utblottat luspank. Hur gör jag? Hur kan jag alltid ha åtminstånde en liten slant över? Hur kommer det sig att jag inte sitter där med svältångest fyra dagar före lön?

Jo kära vänner, det är mycket enkelt. Och jag ska dela den hemligheten med er.

Jag sparar pengar genom att glädjas åt de små sakerna här i livet. För att vara konkret och pedagogisk ska jag ge ett exempel: När jag vid dagens slut klippt färdigt alla radioinslag som jag ska, kan jag exempelvis belöna mig själv genom att byta ut den gamla frizziga tandborsten med en ny, fräck och färgstark (true story). Ny tandborste. Det kära vänner, är en källa till glädje om något. En långsiktig investering. En handling i hygienens tecken. Torrt, tråkigt och praktiskt. Och alldeles tillräckligt med livsbränsle för att jag ska orka med tillvaron en månad till.

public service man kan lita på

Farbrorsorna Luuk och Lindström i en härligt grådassig nyans. Notera att någon photoshoppat dit ett glow runt konturerna på dem också, man blir ju alldeles till sig.

När livet ständigt ändrar sig och man inte vet vad man kan lita på, behöver man något beständigt i tillvaron att hålla fast vid. När jag i fredagskväll slog mig ned framför den nygamla svt-produktionen På spåret var det med stor förväntan. Skulle Luuk och Lindström klara att axla de tunga mantlarna efter Oldsberg och Hellberg? Skulle flirten med en yngre generation ha tagit överhanden och lagt rälsen över hippa klubbhak och fräcka frisyrer? Och framförallt: skulle ordvitsarna hålla måttet?

Efter fredagens nypremiär kan jag pusta ut. Stajlisterna hade klätt Kristian i en farbroderlig kostym, helt olik de poptajta kavajer han brukar synas i. Och att förvandla Fredrik till en farbror är ju inte ens en utmaning. Och ordvitsarna fick förnöjda skrockanden att spridas i mitt vardagsrum, precis som det ska vara. Med vetskapen att de nya programledarna är 43 respektive 46 år gamla, var det en stor värme som spreds i mitt bröst när jag insåg att dessa män kommer att lotsa mig på trygga tågresor till världens alla hörn i många, många år till. I fredags gick starten för de nästkommande femton åren av mitt liv. Tack svt som ger mig något beständigt att hålla i.

familjen Sputnik julpyntar

Ernst Hugo hälsar välkommen

I Antons rum delar tomten ut röda paket

Inne hos Eva sjunger Lennon julsånger

piece of me

Pusselbit for life.

Hela Strömbäcks radiolinje drog till Lycksele på reportageresa i veckan. När jag klurade på vilka permanenta avtryck Lycksele skulle kunna göra i mitt liv kom jag att tänka på alla schyssta tatueringar Marty gjort i Lycksele. Jag bokade en tid hos Lord Emmoth Tattoo för att bli av med tatuerings-oskulden samt för att spela in spektaklet. Två äventyr på en seglats, så att säga. Sitter just nu och saxar i ljudmaterialet, och en färdig version kommer snart att landa här på bloggen. Stay tuned, med andra ord.