jag gillar snön, min cykel är skeptisk

Hänger inspelaren över axeln och hoppar på cykeln i lagom tid för att hinna till intervjun jag ska göra. Vi jobbar med nyheter ute på Strömbäck just nu, och jag skulle göra en grej på vänsterns dalande väljarstöd. Cykeln trilskas lite för att det är kallt ute, men efter några tramp rullar jag iväg. Halvvägs till universitetet visar min kära hoj prov på illavarslande tendenser. Tramporna får inte något grepp, jag tomcyklar men kugghjulen står still. Några förvirrade och balansutmanande ögonblick passerar, och så kommer greppet tillbaka. Bara för att försvinna igen. Och så håller det på. Antagligen för att friktionen fått isen att smälta och lämna glashala gängor efter sig. Jag får putta fram åbäket som en sparkstötting för att röra mig framåt.

Vid universitetet låser jag fast min cykel och lyfter luren. "Hej, jag blir lite sen, min cykel har totalt frusit ihop." Hoppar på första bästa buss istället, blir på tok för sen, men får ändå en sex minuter lång intervju med Tamara Spiric, vänsterns gruppledare i Umeå, på statshusets parkering innan hon måste rusa vidare till nästa möte. Snap and clap. Puh.

För att belöna mig själv efter detta stressiga äventyr gick jag och okynnesköpte ett storpack med strumpor. Vuxet och praktiskt, sa tant Elenor.